på ugglans fråga. »Tror du, att det kan gå för sig?» — »Åja, inte är det mycket med stället nu, emot vad det har varit,» sade ugglan, »men nog kan man härda ut här. Det beror ju mest på vad du tänker leva av. Ämnar du slå dig på råttjakt?» — »Nej, för all del,» sade pojken. »Det är mer fara för att råttorna ska äta opp mig, än att jag ska göra dem någon skada.»
»Det kan väl aldrig vara möjligt, att han är så ofarlig, som han säger,» tänkte kattugglan. »Men jag tror ändå, att jag gör ett försök.» Hon höjde sig i luften, och i nästa ögonblick hade hon slagit klorna i Nils Holgerssons skuldra och hackade efter hans ögon. Pojken satte ena handen för ögonen och sökte göra sig fri med den andra. På samma gång ropade han på hjälp av alla krafter. Han märkte, att han var i riktig livsfara, och han sade till sig själv, att denna gången var det visst slut med honom.
Nu får jag tala om hur märkvärdigt det föll sig, att
just det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen,
var det en människa, som gick och tänkte på att skriva en
bok om Sverige, som skulle passa för barn att läsa i skolorna.
Hon hade tänkt på detta från jultiden ända till hösten, men
hon hade inte fått en rad skriven på boken, och till sist
hade hon blivit så trött vid alltsammans, att hon sade till
sig själv: »Det här duger du inte till. Sätt dig ner och
dikta sagor och berättelser, som du brukar, och låt en
annan skriva denna boken, som måste vara lärorik och
allvarlig, och där det inte får finnas ett osant ord!»
Det var så gott som avgjort, att hon skulle överge företaget, men hon tyckte ju, att det skulle ha varit roligt att få skriva något vackert om Sverige, och hon hade svårt att lämna arbetet ifrån sig. Till sist föll det henne in, att det kanske var därför, att hon satt i en stad och bara hade gator och husväggar omkring sig, som hon inte kunde
