Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

634

EN LITEN HERRGÅRD

komma dit sent en kväll, då arbetet var slut och folket befann sig inomhus.

Hon hade aldrig trott, att det skulle vara så underligt att komma hem. Medan hon satt i vagnen och körde fram mot den gamla gården, tyckte hon, att hon för var minut blev allt yngre och yngre, och snart var hon inte mer en gammal människa med hår, som började gråna, utan en liten tös med korta kjolar och lång, linvit fläta. När hon satt där och kände igen varenda gård utmed vägen, kunde hon snart inte få för sig annat, än att allt därhemma skulle vara sig likt som förr i världen. Far och mor och syskon skulle stå på trappan och ta emot henne, den gamla hushållerskan skulle skynda till köksfönstret för att se efter vem som kom åkande, och Nero och Freja och ett par hundar till skulle komma rusande och hoppa upp på henne.

Ju mer hon nalkades gården, desto gladare blev hon. Det var höst nu, och det förestod en arbetsam tid med en massa sysslor, men det var väl just mängden av sysslor, som gjorde, att det aldrig blev tråkigt eller enformigt därhemma. Hon hade sett under vägen, att folk höll på att ta upp potatis, och det gjorde de nog också i hennes hem, så att nu blev det för det första att riva potatis och laga potatismjöl. Det hade varit en mild höst. Hon kunde just undra om allt redan var tillvarataget i trädgården. Kålen åtminstone stod väl ännu ute. Och månne humlen var plockad och alla äpplen nertagna?

Det gick an, om de inte hade storstök hemma, för det led mot tiden för höstmarknaden. Det skulle vara fejat och fint överallt till marknaden. Den räknades som en stor högtid, framför allt av tjänstfolket. Det brukade också vara en glädje på marknadsaftonen att komma ut i köket och se det nyskurade, enrisade golvet, de vitlimmade väggarna och de blanka kopparkärlen under taket.

Inte skulle det bli lång ro heller, sedan marknadsfirandet var över. Då finge de ta till med linbråkningen. Linet hade under rötmånaden legat utbrett på en äng för