hjälpt er, utan det är ni, som har tagit vård om mig,» sade pojken. — »Vi tyckte också,» fortfor Akka, »att då en människa har följt med oss på hela resan, skulle hon väl inte gå ifrån oss lika fattig, som hon kom till oss.» — »Jag vet, att det, som jag har fått lära i år hos er, är mera värt än gods och guld,» sade pojken.
»När de här guldmynten ligger kvar i klyftan ännu efter så många år, är det väl säkert, att det inte finns någon ägare till dem,» sade förargåsen, »och jag tycker, att du kan ta vara på dem.» — »Var det inte ni själva, som behövde skatten?» frågade pojken. — »Jo, vi behövde den för att kunna ge dig sådan lön, att din far och mor ska tycka, att du har tjänat som gåsapåg hos hederligt herrskap.»
Pojken vände sig nu halvt om, kastade en blick utåt havet och såg därpå Akka rätt in i de blanka ögonen. »Jag tycker, att det är märkvärdigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjänsten och ger mig min lön, innan jag har sagt opp mig,» sade han. — »Så länge som vi vildgäss dröjer i Sverige, vill jag väl tro, att du stannar hos oss,» sade Akka. »Men jag önskade visa dig var skatten fanns, nu då vi kunde komma till den utan att göra en alltför stor omväg.» — »Det är ändå, som jag säger, att ni vill skilja mig från er, förrän jag själv har lust,» sade Tummetott. »Efter en så god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore för mycket, att jag också finge fara med er till utlandet.»
När pojken sade detta, sträckte Akka och de andra vildgässen sina långa halsar rätt upp och stodo en stund och sögo in luft med halvöppna näbbar. »Detta är något, som jag inte har tänkt på,» sade Akka, när hon hade sansat sig. »Men innan du beslutar dig för att följa oss, är det bäst, att vi får höra vad Gorgo har att förtälja. Du må veta, att när vi lämnade Lappland, kom Gorgo och jag överens, att han skulle fara till ditt hem i Skåne och söka att utverka bättre villkor för dig.»
