Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/394

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
651
HAVSSILVER

Det är, först när man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte står, där den står, bara för ro skull. Så stark den än måtte ha varit från början, har havet brutit igenom den på en sex, sju ställen och sänt in fjordar, som äro flera mil långa. Det yttersta av den står till och med under vatten, så att endast den översta delen av klippblocken ligger i dagen. På så sätt har det uppkommit en mängd stora och små öar, som bilda en skärgård, och denna får ta emot de värsta anloppen av storm och hav.

Nu skulle man väl tycka, att ett landskap, som egentligen bara består av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, så att inga människor kunde finna sin bärgning där. Men det är inte så farligt med den saken, för fastän det är naket och kalt uppe på kullar och bergvidder i Bohuslän, har det till gengäld samlats mycken god och fruktbar mylla i alla rämnor, och det går förträffligt att driva jordbruk där, om än tegarna inte äro så särdeles vida. Det brukar inte heller vara så kalla vintrar vid havskusten som inne i landet, och på platser, som äro skyddade för vinden, trivas ömtåliga träd och andra växter, som eljest knappast vilja gå till så långt i söder som i Skåne.

Inte heller får man glömma, att Bohuslän ligger vid gränsen av den stora allmänningen, som är gemensam egendom för alla jordens folk. Bohuslänningarna kunna färdas på vägar, som de inte behöva bygga eller laga. De kunna fånga in hjordar, som de inte behöva valla och vårda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behöva ge foder och stallrum. Därför äro de inte så beroende av jordbruk och boskapsskötsel som andra. De frukta inte för att slå sig ner på stormpiskade skär, där det inte växer ett grönt strå, eller på smala strandremsor nedanför kustbergen, där det knappast finns utrymme för en potatistäppa, därför att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behöva.