Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/401

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

LII.
EN STOR HERRGÅRD.

GAMLE HERRN OCH UNGE HERRN.

För några år sedan fanns det i en socken i Västergötland en obeskrivligt snäll och söt liten folkskollärarinna. Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning, och barnen tyckte så mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina läxor. Föräldrarna voro också mycket nöjda med henne. Det var bara en enda, som inte förstod hur bra hon var, och det var hon själv. Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare än hon, och sörjde över att hon inte kunde bli som de.

Då lärarinnan hade varit i tjänsten några år, föreslog skolrådet, att hon skulle gå igenom Nääs slöjdseminarium, så att hon hädanefter skulle kunna lära barn att arbeta inte bara med huvudet, utan också med händerna. Det kan ingen tänka sig hur skrämd hon blev, när hon fick denna uppmaning. Nääs låg inte alls långt bort från hennes skola. Hon hade gått förbi det vackra och ståtliga stället flera gånger, och hon hade hört mycket beröm om slöjdkurserna, som höllos på den stora gamla herrgården. Lärare och lärarinnor från hela landet samlades dit för att lära att bruka sina händer, ja, det kom till och med människor från utlandet. Hon visste på förhand hur förfärligt ängslig hon skulle komma att känna sig bland så mycket utmärkt folk. Hon tyckte, att det var mer, än hon kunde orka att gå igenom.