Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/405

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
662
EN STOR HERRGÅRD

han skulle kanske aldrig komma underfund med att han i den ägde ett verktyg, som är förmer än alla andra.

De hade således börjat undervisa barn i handaslöjd på Nääs, och de hade snart funnit, att detta var så nyttigt och gott för de små, att de önskade, att alla barn i Sverige kunde få liknande undervisning.

Men hur skulle något sådant bli möjligt? Det växte upp hundratusentals barn i Sverige. Inte kunde man samla ihop alla dessa på Nääs och ge dem slöjdundervisning. Det var ju alldeles otänkbart.

Då hade den unge herrn kommit med ett nytt förslag. Tänk, om de i stället för att ge undervisning åt barn, skulle anordna ett slöjdseminarium för deras lärare! Tänk, om lärare och lärarinnor från hela landet komme till Nääs och lärde att slöjda, och om de sedan gåve slöjdundervisning åt alla de barn, som de hade i sina skolor! På det sättet skulle kanske alla barn i Sverige få sin hand uppfostrad likaväl som sin hjärna.

När de väl hade gripits av denna tanke, kunde de inte låta den fara, utan sökte att sätta den i verket.

De båda herrarna hjälptes troget åt. Den gamle herrn byggde slöjdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sörjde för att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad. Den unge blev seminariets direktör. Han ordnade undervisningen, övervakade arbetet och höll föreläsningar. Och mer än så. Han levde ständigt bland kursdeltagarna, tog reda på hur var och en hade det ställt för sig och blev deras varmaste och trognaste vän.

Och ett sådant tillopp av lärjungar, som de fingo allt ifrån första början! Det hölls fyra slöjdkurser varje år, och till dem alla anmälde sig fler lärjungar, än som kunde mottagas. Skolan hade snart blivit bekant också i utlandet, och lärare och lärarinnor från alla jordens länder kommo till Nääs för att lära sig hur de skulle sköta handens uppfostran. Det fanns inte något ställe i Sverige, som var så känt ute i världen som Nääs, och ingen svensk hade så