Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/407

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
664
EN STOR HERRGÅRD

slingrande sjö och förbands med land genom en vacker stenbro. Hon hade aldrig sett något så skönt som blomgrupperna på terrasserna framför slottet, som de gamla ekarna i parken, som vägen längs med stranden, där träden lutade ut över vattnet, eller som utsiktspaviljongen på klippan ovanför sjön. Skolbyggnaderna lågo på fasta landet mittemot slottet på gröna, skuggiga strandängar, men det stod henne fritt att ströva omkring i slottsparken, när hon hade tid och lust. Hon tyckte, att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, förrän hon hade fått njuta den på ett så vackert ställe.

Det var inte så, att det skedde någon stor förändring med henne. Hon blev inte modig och självsäker, men hon kände sig lycklig och glad. Hon gick och blev genomvärmd av all välviljan. Hon kunde ju inte känna sig ängslig på ett ställe, där alla önskade hennes bästa och alla sökte hjälpa henne. När kursen var slut och kursdeltagarna bröto upp från Näs, kände hon sig avundsjuk på alla dem, som kunde säga ett riktigt tack till den gamle och den unge herrn, och som med vackra ord kunde uttrycka vad de kände. Så långt kom aldrig hon.

Hon vände om hem, tog fatt på skolarbetet som förut och var lika glad åt det, som hon brukade vara. Hon bodde inte längre från Nääs, än att hon kunde vandra dit, när hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det också rätt ofta till en början. Emellertid var det ständigt nya kurser, nya ansikten, skyggheten kom tillbaka, och hon blev en allt. sällsyntare gäst vid slöjdskolan. Men den tiden, då hon själv hade gått igenom Nääs, den stod alltjämt för henne som den bästa hon hade upplevat.

En vårdag fick hon höra, att den gamle herrn på Nääs var död. Då tänkte hon på den ljuvliga sommar, som hon hade fått njuta på hans gods, och hon blev bedrövad över att hon aldrig hade tackat honom riktigt. Han hade väl fått tacksägelser tillräckligt ändå från både höga och låga, men hon skulle ha känt sig lyckligare, om hon med ett par