slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Göta älv. Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern. Det var inte något riktigt gråstensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, så att älvarna hade lätt att få bukt med det. Jag minns hur de gjorde sina rännor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slätter. Far och jag gick ibland ut och såg på älvarnas arbete, och far var inte riktigt nöjd med detta, att de förstörde hela berget. ’De kunde väl åtminstone lämna oss kvar några viloplatser,’ sade han, och därmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena långt i väster och den andra långt i öster. Sin stenhatt lade han ner på en bergknöl vid Vänerstranden, min stenluva slängde han ut längre åt söder och kastade sin stenklubba åt samma håll. Vad annat vi hade med oss av god, hård sten lade han på skilda ställen. Sedan sköljde älvarna bort nästan hela berget, men de ställena, som far hade skyddat med sitt stengods, vågade de sig inte på, utan de fick stå kvar. Där far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan. Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd åt Kinnekulle, under min luva låg Mösseberg, och under stenklubban gömde sig Ålleberg. Alla de andra småbergen på Västgötaslätten blev också sparade för fars skull, och nu undrar jag just om det finns många karlar i Västergötland, som har så pass respekt med sig.’
’Det är inte så lätt att svara på den saken,’ sade sjömannen, ’men jag får säga, att om älvar och jättar har varit så mäktiga i sina dar, så tycker jag, att jag får liksom ökad aktning för människorna, för nu är det ändå de, som har gjort sig till herrar över både slätten och bergen.’
Jätten grinade till en smula. Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt. ’Hur står det till med Trollhättan
