Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/421

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
678
EN STOR HERRGÅRD

Men detta tycktes inte falla lärarinnan in, utan hon vände och gick sakta tillbaka. Skolbarnen gjorde ett par invändningar, men hon tystade ner dem. »Nej, nej!» sade hon. »Det var dumt tänkt av mig att gå hit och sjunga så sent på kvällen. Vi skulle bara störa.»

Då tyckte Nils Holgersson, att när ingen annan gjorde det, så fick han lov att ta reda på om det förhöll sig så, att den sjuke var för svag att höra litet sång. Han skilde sig från de andra och sprang fram till huset. Det höll en vagn utanför villan, och en gammal kusk stod bredvid hästarna och väntade. Pojken hann knappt fram i närheten av ingången, förrän förstudörren öppnades och en jungfru kom ut med en bricka. »Larsson får nog vänta på doktorn ännu en stund,» sade hon. »Frun bad, att jag skulle ta ut något varmt till honom.»

»Hur går det med husbonden?» frågade kusken.

»Det är inga plågor numera, men det är, som om hjärtat skulle ha stannat. Direktören ligger orörlig sedan en timme tillbaka. Vi vet knappast om han är död eller levande.»

»Säger doktorn, att det ska bli slut?»

»Det står och väger, Larsson, det står och väger. Det är, som om direktören skulle ligga och lyssna efter en kallelse. Kommer det bud efter honom ovanifrån, så är han färdig att följa det.»

Nils Holgersson sprang raskt neråt vägen för att hinna upp lärarinnan och skolbarnen. Han tänkte på hur det hade varit, när hans morfar dog. Han hade varit sjöman, och när han låg på sitt yttersta, hade han bett, att de skulle öppna fönstret, för att han skulle få höra vindens brusande än en gång. Och om nu denne, som låg sjuk, hade älskat att vara omgiven av ungdom och höra dess sånger och lekar...?

Lärarinnan gick tvehågsen neråt allén. Nu, när hon vandrade bort från Nääs, ville hon vända om, och när