Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/423

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
680
EN STOR HERRGÅRD

hon hade varit på väg dit, hade hon också velat vända. Hon var alltjämt i stor ångest och villrådighet.

Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var så djup skugga i allén, där hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig höra en sådan massa röster omkring sig. Det var ängsliga rop från tusentals olika håll, som nådde henne. »Vi är så långt borta, vi andra,» sade rösterna. »Men du är i närheten. Gå och sjung ut vad vi alla känner!»

Och hon kom ihåg den ena efter den andra, som direktören hade hjälpt och tagit vård om. Det var övermänskligt, vad han hade ansträngt sig för att bistå alla, som voro i nöd. »Gå och sjung för honom!» viskade det omkring henne. »Låt honom inte dö utan att ha fått en hälsning från sin skola! Tänk inte på att du är ringa och obetydlig! Tänk på den stora skaran, som står bakom dig! Låt honom förstå, innan han går ifrån oss, hur vi alla älskar honom!»

Lärarinnan gick allt långsammare. Då hörde hon något, som inte bara var röster och maningar i hennes egen själ, utan som kom från världen utanför henne. Det var ingen vanlig människoröst. Det var som en fågels kvitter eller en gräshoppas spel. Men hon hörde ändå alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vända tillbaka.

Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det. — — —

Lärarinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sånger utanför direktörens fönster. Hon tyckte själv, att deras sång hade ljudit så märkvärdigt vacker denna kväll. Det var, sorn om främmande röster hade sjungit med. Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud. De hade bara behövt stämma upp, så hade alla dessa vaknat och klingat med i sången.

Då öppnades förstudörren hastigt, och någon skyndade ut. »Nu kommer de för att säga mig, att jag inte får sjunga mer,» tänkte lärarinnan. »Måtte jag bara inte ha ställt