— »Tack ska du ha, Majros!» sade pojken och kände sig riktigt glad över att bli så väl mottagen. »Tala nu om hur det står till med far och mor!»
»De har inte haft annat än sorger, allt sedan du for din väg,» sade Majros. »Allra värst är det med den dyra hästen, som har stått och ätit hela sommaren. Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han få den såld. Det är för hästens skull, som både Stjärna och Gull-Lilja har kommit härifrån.»
Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var förlägen att fråga rent ut. Därför sade han: »Mor blev väl allt bra ledsen, när hon fick se, att Mårten gåskarl var bortflugen?»
»Jag tror inte, att hon skulle ha sörjt så mycket för gåskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, när han for sin väg. Nu klagar hon mest av allt över att det var hennes egen son, som smög sig hemifrån och tog gåskarlen med sig.»
»Jaså, hon tror, att jag stal bort gåskarlen?» sade pojken. — »Vad annat skulle hon tro?» — »Far och mor inbillar sig väl, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare.» — »De tänker, att det står illa till med dig,» sade Majros, »och de har sörjt över dig, såsom man sörjer, när det käraste man äger har gått förlorat.»
Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, när han hade fått höra detta, och begav sig in i häststallet. Det var litet, men snyggt och fint. Det märktes på allting, att Holger Nilsson hade velat inrätta det så, att nykomlingen skulle trivas. Därinne stod en präktig, grann häst, som riktigt sken av välmåga.
»Goddag i stallet!» sade pojken. »Jag har hört, att det ska finnas en sjuk häst här. Det kan väl aldrig vara du, som ser så frisk och välmående ut?» Hästen vände på huvudet och såg noga på pojken. »Är du sonen i huset?» sade han. »Jag har hört mycket ont om honom. Men du har ett så gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du
