Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
698
AVSKED FRÅN VILDGÄSSEN

Nu kommo också vildgäss flygande. Den ena stora flocken följde den andra. »Bara det inte är mina gäss, som far bort utan att säga farväl till mig!» tänkte han. Han ville bra gärna tala om för dem hur allt hade gått till och visa dem, att han var människa igen.

Det kom en flock, som flög raskare och skrek ljudligare än de andra, och det var något, som sade honom, att denna flocken måste det vara. Men han kunde inte känna igen den så säkert, som han skulle ha gjort dagen förut.

Flocken saktade farten och for fram och tillbaka längs med kusten. Då begrep pojken, att det var den rätta. Han kunde bara inte förstå varför vildgässen inte slogo ner bredvid honom. Det var då omöjligt, att de inte skulle se honom, där han stod.

Han sökte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom. Men tänk, att tungan ville inte! Han kunde inte få fram det rätta ljudet.

Han hörde Akka ropa uppe i luften, men han förstod inte vad hon sade. »Vad är detta? Har vildgässen bytt om språk?» undrade han.

Han vinkade åt dem med sin luva, och han sprang utmed stranden och ropade: »Här är jag, var är du?»

Det såg ut, som om detta bara skulle skrämma dem. De höjde sig och foro utåt havet. Då förstod han äntligen! De visste inte, att han var en människa. De kände inte igen honom.

Och han kunde inte kalla dem till sig, därför att en människa inte kan tala fåglarnas språk. Han kunde inte tala det, och inte heller kunde han förstå det.

Fastän pojken var så glad åt att vara löst ur förtrollningen, tyckte han, att det var bittert, att han på detta sättet hade blifvit skild från sina goda kamrater. Han satte sig ner i sanden och slog händerna för ansiktet. Vad tjänade det mer till att se efter dem?

Men strax därpå hörde han brus av vingar. Den gamla mor Akka hade känt det tungt att fara från Tummetott,