Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
303
DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN

Det var alls inga människor ute och arbetade på åkrarna, men i stället färdades de fram på vägar och stigar. Ur de små skogshemmen på Kolmårdssluttningarna kommo de ut, klädda i svarta kläder, med bok och näsduk i hand. »I dag är det nog söndag,» tänkte pojken och satt och såg ner på kyrkfolket. På ett par ställen såg han brudfolk, som körde till kyrkan med stort följe, och på ett annat kom ett liktåg sakta farande framåt vägen. Han såg stora herrskapsvagnar och små bondtrillor, och han såg båtar i sjön, som alla voro på väg till kyrkan.

Pojken for fram över Björkviks kyrka och över Bettna och Blacksta och Vadsbro och därpå mot Sköldinge och Floda, överallt hörde han klockorna ringa. Det ljöd förunderligt vackert uppe i höjden. Det var, som om hela den klara luften hade förbytts till toner och ljud.

»Se, en sak är då säker,» sade pojken, »och det är, att vart jag än kommer här i landet, så ska jag alltid råka på sådana här ringande klockor.» Och han kände sig trygg vid den tanken, för fast han nu var borta i en annan värld, så var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt vilse, så länge som kyrkklockorna kunde kalla honom tillbaka med sina stora röster.

De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när pojken fick se en svart punkt, som rörde sig på marken under dem. Han trodde först, att det var en hund, och han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade varit så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen. Den rusade över öppen mark och genom skogsdungar, hoppade över diken, satte över gärdsgårdar och lät ingenting hejda sig.

»Det ser nästan ut, som om Smirre räv vore ute igen,» sade pojken, »men, hur som helst, ska vi väl snart flyga ifrån honom.»

Strax därpå satte vildgässen till att flyga med den starkaste fart, som de kunde uppnå, och höllo i härmed, så länge som räven var inom synhåll. När han inte mer kunde se dem, vände de och foro i en stor, vid båge mot väster