Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
305
DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN

när gumman ett par gånger avbröt sig mitt i berättelsen och frågade om de inte hörde hur det prasslade. »Att ni inte kan höra, att det är något, som smyger omkring härinne!» sade hon. Men de andra märkte ingenting.

När gumman hade talat om historier från Eriksberg och Vibyholm och Julita och Lagmansö och flera andra håll, var det någon, som frågade om det aldrig hade hänt något sådant där besynnerligt på Stora Djulö. »Åjo, riktigt fritt var det väl inte,» sade den gamla. Genast ville de allesammans höra vad det fanns för sägner om deras egen gård.

Då talade gumman om, att det en gång skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulö på en backe, där det numera inte fanns annat än skog, och framför det slottet skulle ha legat en skön lustgård. Så hade det en gång hänt, att en, som kallades herr Karl, och som på den tiden styrde hela Sörmland, hade kommit resande till slottet. Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gått ut i lustgården, stått där både länge och väl och sett ut över Stora Djulö sjö och de vackra stränderna. Men bäst han stod där och gladde sig åt det, som han såg, och tänkte för sig själv, att det inte fanns vackrare land än Sörmland, så hade han hört någon sucka helt djupt alldeles bakom honom. Då hade han vänt sig om och sett en gammal dagakarl, som stod böjd över sin spade. »Är det du, som suckar så djupt?» hade herr Karl sagt. »Vad har du att sucka över?» — »Jag må väl sucka, som ska gå här och arbeta i jorden dag ut och dag in,» hade då dagakarlen svarat. Men herr Karl hade ett häftigt humör, och han tyckte inte om, att folk klagade. »Har du inte annat att klaga över?» hade han ropat. »Jag säger dig, att jag skulle vara nöjd, om jag finge gå och gräva i Sörmlands jord i all min tid.» — »Måtte det då gå ers nåde så, som ni önskar!» hade dagakarlen svarat.

Men sedan sade folk, att herr Karl för det talets skull efter döden inte hade fått ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulö och gräva i sin lustgård. Ja, nu