Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
310
DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN

upptänkliga slag: somliga äro lika slott med torn och flyglar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarnar eller bondstugor.

De äro så vackra, att pojken skulle vilja stanna och se närmare på varenda en, men han vågar inte annat än följa trädgårdsmästaren. Men snart komma de till ett ställe, som är större och ståtligare än något, som de förut ha råkat på. Det är byggt i tre våningar med frontespis och utspringande flyglar. Det står på en kulle mitt i en blomsteranläggning, och vägen, som leder dit, går över den ena kanalen efter den andra på små sirliga broar.

Pojken törs inte annat än följa i hälarna på trädgårdsmästaren, men när han måste gå förbi allt detta, suckar han så tungt, att den stränge hör det och stannar. »Det här stället kallar jag för Eriksberg,» säger han. »Vill du gå in här, så kan du få, men akta dig för Pintorpafrun!»

Den, som inte är sen att lyda uppmaningen, det är pojken. Han springer framåt den trädkantade alléen, över de små broarna, upp igenom blomsteranläggningarna, in genom porten. Alltsammans synes just vara avpassat för en sådan som han. Trappstegen äro lagom höga, och han kan öppna vart lås. Men aldrig har han trott, att han skulle få se så mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och bonade, taken äro gipsade och fullmålade med bilder. Utefter väggarna hänger tavla vid tavla, möblerna ha förgyllda karmar och äro överdragna med siden. Han ser rum, där väggarna äro klädda med böcker, och han ser rum, där bord och skåp äro fullsatta med klenoder.

Hur mycket han än skyndar sig, hinner han inte se halva huset, förrän trädgårdsmästaren ropar på honom, och när han kommer ut, står gubben och biter i mustascherna av otålighet.

»Nå, hur gick det?» frågar trädgårdsmästaren. »Fick du se Pintorpafrun?» Men pojken har inte sett en levande varelse, och när han svarar detta, förvrides trädgårdsmästarens ansikte. »Har Pintorpafrun fått vila och inte jag!»