Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
326
I NÄRKE

gästgivargård, men det har kommit så mycket resande, att vi inte får plats inne i husen.»

Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och såg sig omkring. Det var inte många av djuren, som sovo, utan från alla håll hörde han klagan och missnöje. De hade skäl nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än förut på dagen. Det hade börjat blåsa en isande kall vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med snö. Det var inte svårt att förstå vad hästen ville, att pojken skulle hjälpa honom med.

»Ser du, att det står en präktig bondgård här mittemot gästgivargården?» frågade hästen. — »Ja,» sade pojken, »jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begärt husrum åt er därinne. Eller kanske att det redan är fullt där också?» — »Nej, det finns ingen främmande där,» sade hästen. »De, som bor i den gården, är så snåla och ohjälpsamma, att det inte lönar sig för någon att be dem om husrum.» — »Jaså, är det så fatt. Då får ni väl stå, där ni står.» — »Men jag är född och uppvuxen just på det där stället,» sade hästen. »Jag vet, att där finns stort stall och stor lagård med många tomma spiltor och bås, och jag undrade om du inte kunde ställa på så sätt, att vi finge komma in där.» — »Det tror jag inte att jag vågar mig på,» sade pojken. Men så tyckte han, att det var så synd om djuren, att han i alla fall ville försöka.

Han sprang in på den främmande gården och såg genast, att alla uthus voro låsta och alla nycklar urtagna. Han stod rådvill och hjälplös, men han fick bistånd från oväntat håll. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dörren till en stor lada mittframför honom.

Pojken var förstås inte sen att vända tillbaka till hästen. »Det är inte möjligt att komma in i stallet eller i lagården,» sade han, »men det finns en stor, tom hölada, som de har glömt att stänga, och dit kan jag föra in er.» — »Tack!» sade hästen. »Det blir gott att än en gång få sova på de gamla