Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
328
I NÄRKE

tomterna. Det är den enda glädje, som jag kan få här i livet.»

I den rika bondgården, som låg mittemot gästgivargården, hade de emellertid den kvällen kommit att sitta uppe mycket längre, än de brukade.

Husbonden där var en trettifem års karl. Han var lång och ståtlig med ett vackert, men rätt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit våt som alla andra, och vid kvällsvarden hade han bett sin gamla mor, som ännu var värdinna i gården, att hon skulle tända upp eld i spisen, så att han fick torka sina kläder. Modern hade därpå gjort en liten, klen brasa, för där i huset brukade de inte ödsla med veden, och husbonden hade hängt sin rock på en stol och ställt den framför elden. Sedan hade han satt upp ena foten på spishällen och stött armen mot knäet, och så hade han blivit stående och sett in i brasan. Han hade stått kvar i ett par timmar och inte gjort en rörelse annat än för ätt då och då kasta ett vedträ på härden.

Husmodern hade plockat undan kvällsvarden och bäddat hans säng, och sedan hade hon gått in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i dörren och såg undrande på honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig. »Det är ingenting, mor. Det är bara något gammalt, som jag tänker på,» sade han.

Saken var den, att när han hade gått förbi gästgivargården helt nyss, hade en hästhandlare kommit och frågat om han ville köpa en häst och hade visat honom ett gammalt hästkräk, som var så illa tilltygat, att han måste fråga karlen om han var galen, som ville narra på honom ett sådant utskott. »Ånej, men jag tänkte bara, att eftersom den här hästen har varit i er ägo förut, så skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn ålderdom, för det behöver den,» hade hästhandlaren svarat.

Då hade han sett på hästen och känt igen den. Det var en, som han själv hade fött upp och kört in. Men det