Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
335
I NÄRKE

hon på hur svårt karlarna alltid ha att komma sig för att tala om sådant, som går dem djupast till sinnes. Hon fick väl hjälpa honom.

Hon hade sett från lillkammaren hur allt hade gått till i stugan, så att hon behövde ingenting fråga. Hon gick bara helt stilla fram till de två sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen säng i lillkammaren. Sedan gick hon ut till sonen igen.

»Du Lars,» sade hon utan att låtsa om, att hon såg, att han grät, »du ska allt låta mig få de här barnen.» — »Vad, mor?» sade han och försökte hejda gråten. — »Jag har haft ont av dem i flera år, allt sedan far tog stugan ifrån deras mor. Och det har du också haft.» — »Ja, men... — »Jag vill ha dem kvar här och göra bra människor av dem. De är för goda att gå och tigga.»

Han kunde ingenting svara, för tårarna kommo med ohejdbar fart, men han tog sin mors gamla vissna hand och klappade den.

Men så for han upp, som om han skulle ha blivit skrämd för något. »Vad skulle far säga om detta?» — »Far har haft sin tid att styra,» sade modern, »nu är det din. Så länge far levde, måste man lyda honom. Nu är det du, som ska visa dig sådan, som du är.» Sonen blev så förvånad över dessa ord, att han upphörde att gråta. »Jag visar mig väl sådan, som jag är,» sade han. — »Nej,» sade hans mor, »det gör du inte. Du bara försöker likna far. Far hade varit med i hårda tider, och det hade gjort honom rädd för att bli fattig. Han tyckte, att han var tvungen att först och främst tänka på sig själv. Men du har aldrig varit med om något svårt, som har kunnat göra dig hård. Du har mer, än du behöver, och då vore det väl onaturligt, om du inte skulle tänka på andra.»

När de små flickorna hade kommit in i huset, hade pojken smugit efter dem, och sedan hade han hållit sig dold i en mörk vrå. Det hade inte dröjt länge, förrän han hade fått se ladunyckeln, som stack upp ur bondens rockficka.