Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XXII.
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA.

KOLMÅRDEN.

Norr om Bråviken, där gränsen går fram mellan Östergötland och Sörmland, reser sig ett berg, som är flera mil långt och mer än en mil brett. Om det hade en höjd, som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett av de präktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.

Det händer ibland, att man råkar på ett bygge, som har blivit så stort tilltaget från början, att ägaren aldrig har lyckats att få det färdigt. När man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbågar och djupa källare, men det finns varken väggar eller tak: alltsammans höjer sig bara ett par fot från marken. Det är inte utan, att den, som får se det där gränsberget, kan komma att tänka på en sådan övergiven byggnad, för det ser nästan ut, som om det inte skulle vara ett färdigbyggt berg, utan bara grunden till ett berg. Det reser sig från slätten med tvärbranta väggar, och överallt stå stolta klippmassor upptornade, som tyckas vara ämnade att bära höga, ofantliga bergsalar. Allt är mäktigt och vilt och stort tilltaget, men det är ingen riktig höjd eller resning på det hela. Byggmästaren har tröttnat och gått ifrån arbetet, innan han har hunnit att resa upp sådana där långa branter och vassa toppar och åsar, som bruka stå som väggar och tak på de färdigbyggda bergen.

Men liksom till ersättning för klintar och klättar har den stora bergstrakten i alla tider varit klädd med höga