Något, som förvånade dem, var, att vinden kom med så starkt dån, som om den hade fört med sig bullret från en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men något sådant kunde ju inte finnas därute på isvidderna.
De hade gått väster om den stora ön Valen, och de tyckte nu, att det verkligen märktes, att de närmade sig norra stranden. Men på samma gång blev vinden allt besvärligare, och det starka dånet, som följde den, tilltog så, att de började känna sig oroliga.
Med ens tyckte de sig förstå, att dånet, som de hörde, kom från vågor, som med skum och brus vräktes mot en strand, men detta var ju också omöjligt, eftersom sjön ännu låg täckt med is.
I alla fall stannade de och sågo sig om. Då märkte de långt borta i väster, neremot Björnön och Göksholmslandet, en vit vall, som gick tvärsöver sjön. Först trodde de, att det var en snökant utmed en väg, men så förstodo de, att det var skum från vågor, som kastades mot isen.
När de sågo detta, togo de varandra i hand och började springa utan att säga ett ord. Sjön låg öppen därborta i väster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig österut. De visste inte om isen skulle bryta upp överallt eller vad som skulle ske. Men de kände på sig, att de voro i fara.
På en gång tycktes det dem, som om isen lyftes just på det stället, där de sprungo: lyftes och sjönk ner igen, som om någon hade stött till den underifrån. Därpå hördes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut över den åt alla håll. Barnen kunde se hur de ilade fram genom istäcket.
Nu blev det stilla en liten stund, men så kändes återigen den där höjningen och sänkningen. Efter detta började sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man såg vatten porla upp. Strax därpå blevo springorna till rämnor, och isen började dela sig i stora flak.
»Åsa,» sade lille Mats, »det är visst islossning.»
