XXVI.
ARVSKIFTET.
När vildgässen hade hjälpt Åsa gåsapiga och lille Mats över Hjälmaren, foro de rätt norrut, tills de kommo in i Västmanland. Där slogo de ner på ett av de stora åkerfälten i Fellingsbro socken för att vila och äta.
Pojken var hungrig, han också, men såg sig förgäves om efter något ätbart. Medan han spejade åt alla håll, märkte han på fältet bredvid ett par karlar, som gingo och plöjde. Plötsligen hejdade de plogarna och satte sig ner för att äta sin frukost. Pojken skyndade genast åt det hållet och smög sig rätt nära de två karlarna. Det var ju en möjlighet, att han kunde komma över några smulor eller en brödkant, sedan de hade slutat.
Det gick en väg förbi fältet, och på denna kom en gammal man vandrande. När han såg de båda plöjarna, stannade han, klev över gärdsgården och gick fram till dem. »Jag skulle också spisa frukost,» sade han, tog av sig sin ränsel och plockade fram smör och bröd. »Det är gott att inte behöva sitta ensam vid vägkanten och äta,» fortfor han.
Härpå kommo han och de båda plöjarna i samspråk, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare från Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var för gammal att klättra på gruvstegarna, men han bodde kvar nära gruvan i en liten stuga. Han hade en dotter gift härnere i Fellingsbro. Han hade just varit och hälsat på henne,
