Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
347
ARVSKIFTET

lövängar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och alla mina åkrar och nyodlingar till den andra och skulle börja samla ihop litet till den tredje, så märkte jag, att jag inte hade något annat kvar på egendomen än tallbackar och granskogar och bergåsar och klintar och gråstenshällar och magra ensnår och fattiga björklundar och småsjöar. Och det där kunde jag ju förstå, att ingen av er skulle bli glad åt. I alla fall har jag plockat ihop allt det där eländet och lagt ut det i norr och väster om slättmarken. Men jag fruktar för att den, som väljer den lotten, inte har annat än fattigdom att vänta. Får och getter blir all den boskap, som han kan ha, och han får väl ligga ute på sjöarna och fiska eller gå på jakt i skogen för att skaffa sig föda. En mängd forsar och fall finns där nog, så att det ginge an att bygga hur många kvarnar som helst, men jag är rädd för att han inte får något annat än bark att mala på dem. Och bra besvärligt får han det med vargar och björnar, för de kommer säkert att hålla till i vildmarken. Ja, detta är den tredje lotten. Jag vet nog, att den inte kan jämföras med de två andra, och om jag inte vore så gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det är omöjligt. Och nu har jag ingen ro i min sista stund, därför att jag inte vet till vilken av er jag ska ge den sämsta lotten. Ni har varit goda söner alla tre, och det är svårt att vara orättvis mot någon av er.’

När den gamla jättefrun hade talat om hur saken stod, såg hon ängsligt på sönerna. Nu sade de inte som förut, att hon hade delat rätt och sörjt väl för dem. De stod tysta, och det märktes nog, att vem helst som fick den sista lotten, han skulle komma att känna sig missbelåten.

Ja, där låg då gammalmoran och ängslade sig, och sönerna kunde se, att hon led all dödens pina på förhand, därför att det var hon, som måste dela ut lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sönerna hon skulle göra olycklig genom att ge honom den sämsta delen.

Men den yngste var den, som höll mest av sin mor, och han kunde inte stå ut med att se hur hon våndades,