ungefär hur många uthus som behövas vid en gård, men här måtte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt. Ett sådant överflöd på byggnader hade han aldrig tänkt sig. Inte heller kunde han räkna ut vad som skulle förvaras i dem, för det fanns nästan inga åkrar invid gården. Han såg några åkerlappar inne i skogsmarken, men dels voro de så små, att han knappt ville kalla dem för åkrar, och dels stod det redan en lada på var och en av dem för att ta i förvar vad som där kunde skördas.
På stalltaket satt vällingklockan under en huv, och det var därifrån, som ringningen kom. Husbonden gick mot köket med sina drängar, och pojken såg, att han hade mycket och ståtligt folk.
»Vad är det för ett folk, som bygger så stora gårdar mitt i skogen, där det inte finns någon åker?» ropade pojken neråt marken.
Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast.
»Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård,» gol han. »Åkrarna ligger under jorden. Åkrarna ligger under jorden.»
Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan skogstrakt, som man kunde resa över utan att titta på den. Skogar och berg fanns det visserligen överallt, men det var otroligt så många märkvärdiga ställen som lågo gömda mellan dem.
Det fanns gruvfält, där hiss-stängerna höllo på att falla omkull, och där marken var genomborrad av gruvhål, och det fanns gruvfält, där arbetet fortgick, där de dova gruvskotten hördes ända upp till vildgässen, och där hela byar av arbetarbostäder reste sig i skogskanten. Det fanns gamla, övergivna smedjor, där pojken genom det sönderfallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda järnverk, där det arbetades och hamrades, så att marken skalv. Det fanns små städer därinne i vildmarken, som lågo tysta och sågo ut att ingenting veta om
