Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14
tokmatthis.

“Hvem mötte du då?“ frågade mor hans.

“Jag mötte en björn, som red på en häst,“ svarade gossen.

“Kors, sådant nöt du är!“ sade modern. “Åt fanders med dig!“ skulle du ha sagt,“ sade hon.

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag göra en annan gång!“ sade gossen.

Så begaf han sig på väg igen, och nu mötte han en likprocession; då han kom midt för liket, helsade han och sade! “Åt fanders med dig!“ Så gick han hem till mor sin igen och omtalade, att han hade sagt som hon bad honom.

“Hvad sade du då?“ frågade käringen.

“Åt fanders med dig, sade jag,“ svarade gossen.

“Hvem mötte du då?“ frågade mor hans.

“Jag mötte en likprocession,“ sade gossen; “men stryk fick jag,“ sade han.

“Ja, det skulle du haft mera af,“ sade käringen. “Gud vare din arma själ nådig! skulle du ha sagt,“ sade hon.

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag göra en annan gång, det,“ sade gossen, och så begaf han sig af hemifrån igen. Då han kom ett stycke till vägs, fick han se ett par fula tattare, som flådde en bock. Då han kom fram till dem, så helsade han och sade: “Gud vare din arma själ nådig!“ — och då han hade sagt det, gick han hem igen och omtalade, att han hade sagt det mor hans bad honom; men stryk fick han, så att han knapt orkade släpa sig hem.

“Hvad sade du då?“ frågade käringen.

“Gud vare din arma själ nådig! sade jag,“ svarade gossen.

“Hvem mötte du?“ frågade mor hans.

“Det var ett par tattare, som flådde en bock,“ svarade gossen.

“Ja, du blir dig lik, du,“ sade käringen. “Det är både synd och skam, så du bär dig åt. En skulle aldrig