Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37
mumle gåsägg.

hugga, så att flisorna sprakade omkring honom; det dröjde icke länge förrän han hade huggit upp allt hvad som fanns der, både af vedfång och timmer, både sågstockar och virkesved, och då han var färdig med det, kom han och frågade hvad han nu skulle göra.

“Du kan gerna hugga upp all veden med ens,“ sade de.

“Det fins inte mer att hugga af,“ sade Mumle Gåsägg.

Det var omöjligt, menade gårdsrättaren och gjorde en titt ut på vedgården. Jo, Mumle Gåsägg hade huggit upp alltsammans; det hade blifvit ved både af sågstockar och långtimmer. Detta var harmligt, tyckte han, och så sade han, att han icke skulle få smaka mat förrän han hade varit till skogs och huggit lika så mycket timmer, som det han hade flisat upp till ved.

Mumle Gåsägg begaf sig till smedjan och lät smeden hjelpa sig att smida en yxa af femton lispund jern; så gick han upp i timmerskogen och grep sig an med att fälla skog; der strök med både bjelkgranar och mastfuror, allt som han anträffade både på kungens egor och på grannegorna; han hvarken qvistade eller toppade, så att det blef liggande som efter ett vindfälle. Så lade han ett dugtigt lass på släden och spände alla hästarna för; men de kommo icke ur fläcken med det lasset, och då han tog dem i hufvudet och ville få det att gå, slet han af hufvudena; så kastade han undan hästarna bort i skogen och drog ensam lasset hem.

Då han kom fram till kungsgården, stodo kungen och rättaren hans på trappan och tänkte taga itu med honom, för det han hade farit så illa med skogen; — men då Mumle Gåsägg kom dragande hem med halfva timmerskogen, blef kungen både arg och rädd, och så tänkte han, att han fick väl fara varligt med honom, eftersom han var så stark.