Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
mumle gåsägg.

“Tvi!“ sade han och spottade ut den igen, och så kom der en granat och plöjde en fåra i smörasken, och en annan tog bort matbiten mellan fingrarna på honom.

Då blef han arg, reste sig, tog storklubban och slog i marken och frågade, om de ville ta maten ur munnen på honom med blåsbären, som de blåste ut ur de grofva blåsrören. Han slog några slag till, så att det dånade i berg och backar, och fienden förströdde sig som agnar, och så var det slut med det kriget.

Då han kom hem igen och ville ha mera arbete, blef kungen riktigt illa vid, ty nu hade han trott, att han skulle vara honom qvitt. Han visste sig ingen annan råd än att skicka honom till helvete.

“Du får fara till gamle Erik och kräfva ut landskylden,“ sade kungen. Mumle Gåsägg i väg med renseln på ryggen och klubban på axeln; han var icke länge på vägen, men då han kom fram, var Gamle-Erik borta på ransakning. Det var ingen annan hemma än mor hans, och hon sade, att hon aldrig hade hört talas om någon landskyld, han fick komma igen en annan gång.

“Komma igen en annan gång, ja!“ sade han, — nej, det mente han skulle bli puder; var han kommen dit, så skulle han stanna der, och landskylden skulle han ha med sig, han hade inte tid att vänta. Men då han hade ätit upp matsäcken sin, blef tiden honom lång, och så kräfde han landskylden af Gamle-Mor igen och sade, att nu skulle hon betala den.

“Nej, det gjorde hon visst icke; det stod fast som Gamlefuren,“ mente hon, och den stod utanför porten till helvete och var så stor, att femton man knapt kunde famna den. Men Mumle for upp i toppen på den och snodde och vred den som en vidjeqvist och frågade, om hon icke ville betala landskylden nu.