skillnaden, att de ha sin karriär bakom sig! Men i sin godlynthet, anspråkslöshet och oförskräckthet äro de ej så litet i släkt med Runebergs hjältar, alla äro de stora barn med originella vanor och en primitiv grundsyn på livet. Och Runebergs harmoniska livsåskådning, dess framhävan av godheten och försonligheten, med hjälp av vilken han var i stånd att tolka folkets känslor så intuitivt sant, överensstämmer väl med Selma Lagerlöfs syn på livet.
Vad däremot likheten med den svenska romantikens store fantast, Almquist, beträffar, som i svensk forskning framhävts, synes den vara föga djup, och litet troligt är det att Selma Lagerlöf, som Levertin antyder, skulle haft Almquist själv i tankarna vid utformandet av sin avsatte präst. Almquist förblir dock i hela sin ytterst sammansatta natur och bizarra romantik en helt annan typ än Selma Lagerlöf. Vad hon kan ha ärvt av honom är själva den romantiska nimbus, som lyser kring hans verk och den dragning mot det överspända som ej heller är honom främmande. Vad åter själva världsåskådningen beträffar, måste Törnrosskalden ha förblivit henne en gåta, och ett inre släktskap kan hon blott ha förnummit med hans folklivsskildringar.
Vill man i övrigt få en bild av den litteratur Selma Lagerlöf tillägnat sig som ung och som i en eller annan form haft betydelse för hennes författarskap, ger hennes egen skildring En saga om en saga den bästa vägledningen. Det synes uppenbart att den unga värmländskan, på grund av sjuklighet ur stånd att röra sig lika mycket som annan ungdom, tillägnat sig ovanligt mycket litteratur med en
