mark och vid läsningen av besläktad litteratur.
Men sagan kommer även i annan gestalt till gården:
»Gamla fattiga officerare åkte fram till förstutrappan, efter uråldriga hästar i rangliga karrioler. De stannade kvar och gästade i veckotal, och om kvällarna, då toddyn hade satt mod i dem, började de berätta om den tiden, då de dansade utan strumpor i skorna, för att fötterna skulle synas små, då de brände sitt hår och svärtade sina mustascher.»
Sålunda var hon omsvärmad av sägner och äventyr, och medan dessa långsamt togo gestalt i hennes drömmar hade hon ofta nog tillfälle att skönja deras spår i omgivningen i form av gamla porträtt, möbler och andra reliker, gamla papper som lågo och gulnade på vindskammaren.
Betänker man att Selma Lagerlöf förlagt sin roman till tiden strax efter Napoleons krig eller om kring 1820 och att flertalet av hennes kavaljerer äro till åren rätt långt hunna, måste man fråga sig, huru dessa gamla kringresande officerare under 1860—70 talet kunde vara identiska med 1820-talets typer. En sådan identifiering har givetvis ej varit Selma Lagerlöfs avsikt, men det är av stort intresse, att ännu så sent som under författarinnans flicktid dylika vagabonder vallfärdade från gård till gård; tydligen äro de de sista utlöparna av det romantiska äventyrslivet i Värmland, baktruppen i hela den stora skaran av f. d. officerare och knektar. Mycket av vad de berättat om sig själva med mer eller mindre stora anspråk på sanning har helt enkelt överförts på Gösta Berling och hans omgivning.
