Hoppa till innehållet

Sida:Nordiska Essayer.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
113

känslan att vara förklarad i akt och bann av sam­hället, att ha misslyckats i sin strävan att bli en glödande tolk för Herrans ord. Och i full förtvivlan över att duga blott till upptågsmakare och att bringa olycka över andras huvud går han för andra gången ut i de stora skogarna för att göra slut på sitt eländiga liv.

Det melankoliska draget finnes även på botten av Vikingens själ, ehuru förbytt i trots över att vid tjugu års ålder nögdas försvinna ur livet, det är ett vemod bakom hopbitna tänder. Fullt utpräglad blir denna smärta över livets bristande illusioner och korta varaktighet först hos Frithiof, som först med hjälp av en världsåskådning på antik grund är i stånd att försona sig med sitt öde.

Det finnes i livet självt en värmländsk konstnär, som till hela sin läggning är i släkt med den värmländskt romantiska hjältetypen på samma gång han förebådar Gustaf Fröding som människa och konstnär. Det är Uno von Troili, Geijers systerson. Även han är en typ för det svenska geni, som brister sönder på grund av allt för splittrade anlag och dessutom på grund av en ärvtlig belastning. Vilken ödets ironi var det ej att ett sådant stämningens söndagsbarn utbildades till officer! Tänker man på vad han lämnat efter sig — vilken disproportion mellan dessa anlag för musiken, för måleriet, för teatern och hans gärning! Liksom Gösta Berling har han som människa givit det mesta; läser man Lotten Dahlgrens finkänsliga skildring, är det ibland som såge man Gösta Berling för sig. Han slutar ändå alltid med att låta sig övertalas, blir den munt-

Nordiska essayer — 8