ändring. Nyårsnatten kastar sitt mystiska dunkel över hela skildringen, den får ett symboliskt skimmer, själva tiden och jorden befinna sig i dödsögonblicket mellan det förgångna och det tillkommande, och på det viset omgives allting av samma gåtfulla ring.
Till denna den inre kompositionens mystik sällar sig en gestalt, som sammanhåller hela händelseförloppet. Det är körkarlen. Utan tvivel går denna figur tillbaka på en urgammal föreställning — från något håll har man till och med påvisat ett besläktat motiv i sagosamlingen »Pantschatantra» — och typiskt för Selma Lagerlöf är det hur hon åter inspireras av en sägen och hur hon lägger till rätta den för sig. Även här finna vi de realistiska och visionära elementen i ideal förening. Med all önskvärd tydlighet förkunnar körkarlen sin åsikt om Daniel Holm och förstår att med en klok politik väcka hans sovande ambition. Men samtidigt har körkarlen en glans över sig som är mera än mänsklig och som förråder, att han lever med halva sitt väsen i landet på andra sidan. Han är en av de mest sällsamma och sublima gestalter Selma Lagerlöf någonsin skapat.
Ingalunda är denna berättelse en saga blott om det dystra i livet, om de lägre folkklassernas lidanden, om alla folkklassers fiende, tuberkulosen! Ty själva grundtanken är så Lagerlöfsk som gärna möjligt. Det är än en gång, i en ny form, samma bud som allt från Gösta Berlings saga varit det vackraste och högsta i hela Selma Lagerlöfs gärning. Det är botgöringens väg vi skola vandra. Aldrig har det sett så mörkt ut för någon av hennes gestal-
