som enligt författarens dunkla förmodan måhända är jordens kommande behärskare, den nya människan. Maupassant hade redan som ung läst Hoffmann och Poe. Huysmans omnämner med beundran Poe i »A rebours». Strindberg vittnar själv om att han mot slutet av 80-talet gripit efter Poes noveller och känt sig överväldigad på grund av släktskapen med den amerikanske mystikern. Det förefaller mig troligt att Strindberg under denna period även gjort bekantskap med den europeiska prosakonstens yppersta psykolog, Dostojevski. Huysmans nämner honom i Là bas, och 1886 utkommer en fransk bok »Le roman russe», som sprider kunskap om den nya ryska epiken, vilken ingalunda kan avfärdas med slagordet naturalism.
1880-talet slutar sålunda med ett naturalismens bakrus i det land som varit dess vagga. Strindberg torde därför vid början av sin själskris ha mottagit intryck av den franska epiken ej blott av rent konstnärlig art utan även av dess livsstämning. Maupassants hemska fantasi om vampyren och det nya väsendet återfann Strindberg i annan gestalt hos Nietzsche; känt är ju att Georg Brandes 1887—88 förmedlade bekantskapen. Åter menade Strindberg att han anticiperat en stor ande! Vad beträffar hans förbindelser med den tyske tänkaren hänvisas till Warburgs utmärkta framställning i Illustrerad svensk litteraturhistoria, där även »Tschandala» (1889) behandlas som det första arbete där de nya tendenserna visa sig tydligt.
Denna novell blir typisk för den syntes av naturalistisk konst och mystik, mot vilken Strindberg från denna tidpunkt allt mer målmedvetet strävar.
