sig tack vare en strängare komposition samhällsdramat.
Strindbergs ungdomsdramer från »Hermione» till »Den fredlöse», från «Fritänkaren« till »Mäster Olof» äro skapade under intryck av samma mästares former som inspirerat Ibsen, men bygga samtidigt på den nya norska dramatikens grund.
När Ibsen efter fördjupat studium av modern och antik teater framträder som europeisk diktare i »Samhällets pelare» och, fullrustad i »Ett dockhem», är den form som präglar hela hans senare period en gång för alla färdig. Den slutna formen firar sin återuppståndelse, även i replikföringen som stryker monologen. Det Ibsenska skådespelet blir ett katastrofdrama, ett starkt begränsat avsnitt ur några människors liv, vilka drabbas av ett oundviklikt öde, timrat av handlingar ur deras förflutna och deras förfäders liv. Strindberg åter, som i sina noveller och romaner tveklöst finner en mot inspirationen svarande form, vacklar i sina nya dramer «Herr Bengts hustru», «Gillets hemlighet», »Lycko-Pers resa» mellan gammalt och nytt. Han har inte mod att lägga bort den historiska kostymeringen, han arbetar med intriger i gammal stil, blandade med psykologiska grepp av modern art för att lösa sina konflikter, han handhar ännu den öppna formen, ehuru ej med samma säkerhet som i »Mäster Olof».
Först med »Fadern» och hela den stora serien enaktare träder han värdigt i Ibsens fotspår, dock under starkare inflytande av fransk teater och fransk naturalism än läromästaren. Men denna franska teater når de nordiska dramatikerna ej ens till axeln
