184
Rubek är död utan att veta det: han har fått Irenes unga själ och sedan dess jagar hon världen runt som en mörk skugga. Förgäves söka de två att vända åter till livet, förgäves söka de fira återuppståndelsens dag. Blott en gång ha de levat, då de gemensamt skapade ett odödligt verk. Irene har mördat andra varelser, åtminstone i sin fantasi, och helst ville hon stöta dolken i Rubeks hjärta.
Under Strindbergs Infernoperiod blir det en hans älsklingstanke att man kan gå omkring här i livet och vara död. Han berättar ett visst fall, som han en gång upplevat. Med begärlighet bör han ha läst Ibsens sista dramer. Hur ofta säga ej hans människor, att de känna sig som om vore de döda! Han ser på de levande döda med krassare ögon än Ibsen. Kaptenen i »Dödsdansen» skildras som en vampyr, vilken varit över på andra sidan och nu när sig av andras blod och tankar. Den Okände säger redan i andra delen av dramat: Jag är död! Och i klostret söker han döden utan att dö. »Hur skall en död kunna skriva till en död?» frågar han sin dotter. I dramat uppträda en hel rad skuggbilder, den Okändes visioner, som han betraktar som sina offer, och »Drömspelet» för ju fram en skara drömda figurer, som själva gå omkring och drömma.
I »Spöksonaten» uppträder en vampyr i direktör Hummels hemska gestalt, Hummel, som måste gå ur livet på grund av sina svåra brott, avslöjad av sin ungdoms älskade, som suttit i en garderob i gestalt av en mumie. I denna tragedi gå döda människor igen. I »Pelikanen» är modern vampyren, som inbillar sig vara pelikanen, därför att hon av varje sanning gör en lögn: hon måste dö, men hennes
