Sida:Nordiska Essayer.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
199

Ty i Pan uppträder han år 1855 som en ännu ung man, som en jägare och skogsvandrare med ytterst ringa begåvning för allt vad civilisation heter, medan dramat med hans namn försiggår mot slutet av det artonde århundradet! Han synes med andra ord vara lika odödlig som den lede själv eller som Ahasverus och obehindrat kunna uppträda som ung eller gammal. Och dock är hans död i dramat tragisk och realistisk nog.

Ty det låter sig icke förneka, att detta stort anlagda verk är Hamsuns bittraste bekännelsedikt och på en gång gör intryck av avsked till ungdomens år och övergången till mandomens gärning. Vem är denne sällsamme Munken Vendt? En evig student, som gått i prästlära utan att nå fram till en examen, en människa så fullständigt omöjlig för varje ordnad samhällsform som han blott kunde skapas av vildmannen Hamsun, som av alla människor högst älskat den ständige vagabonden, en samhällets anarkist, en »tillvarons utlänning», som hjälten i Mysterier benämnes. Jag vet ej rätt, om vi människor av i dag rätt förstått vad detta främlingsskap, som jag berört även i andra av denna boks essayer, djupast betytt. Det är verkligen så som om positivismens människor efter sitt rus om lyckan att befria sig från allt vad traditioner heter och med sin formel att livets mål är livet självt hastigt nog nyktrat till och gripits av en djup förtvivlan över att vara till och över tillvarons totala meningslöshet, så som den gestaltat sig med hjälp av socialismens och industrialismens gemensamma mekanisering av livets former och innehåll. När vi i våra dagar beklaga oss över bristen på ledare, beror det på att de bästa an-