Hoppa till innehållet

Sida:Nordiska Essayer.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
201

emot är livets egen inneboende uselhet, som av den legitimerade guden tolereras utan något som helst ingrepp och för till ett allt mer eländigt slutresultat. Det hela är kanske inte så särdeles djupsinnigt, men det är personligt känt och av vida mer allmän art än Karenos lilla stormunge. Det är en senfödd protest i Nietzsches stil mot kristendomen och mer än naturlig i Munken Vendts mun.

Ty sällan har en människa varit så förföljd av otur som denne kringirrande student; det är inte nog att han förföljes som ett skadskjutet vilddjur för ett brott som han aldrig begått och enligt tidens grymma former straffas med ett mångårigt slaveri, utan knappt hemkommen misstänkes han ånyo att ha skaffat sig pengar på ett oärligt vis och blir igen nästan fågelfri. Det är för mycket av det onda och stör hela verkets konstnärliga effekt, denna breda upprepning av liknande situationer. Eljes måste man ju öppet medgiva att Munken icke generar sig att använda rätt så djärva medel i sin existenskamp, men dock aldrig gemena; så till exempel sätter han i ögonskenlig livsfara sin illa beryktade mössa på den gamle uslingen Dyres huvud med det resultatet att denne blir ihjälskjuten av Munkens hämndgirige svärfar, Omoinsa Lap. Men han är en äventyrare, en brigant och i övrigt en nordisk tokstolle av Hamsunsk typ. Det visar sig bland annat i hans suveräna förakt för jordiska ägodelar och hans goda hjärta, som skänker bort allt vad han har. Det visar sig i hans förhållande till kvinnorna, som fyller större delen av den stora volymen. Han utövar samma magiska tjusningskraft på det svaga könet som så många andra av Hamsuns odödliga vagabonder, han