212
Allra själfullast användes denna symbolik i det sista dramat. Det är naturligtvis inte en slump att Blumenschön just handlar med antikviteter, men hur osökt passar inte denna anspelning in på dramat om människor som inte vilja åldras! Och återigen: varför måste den dumme löjtnanten just gå och lägga bort Basts två revolvrar, som han eljes alltid bär på sig och med vilka han vill skjuta ihjäl ormen? Det är den tragiska slumpen, som griper in på det mest oväntade vis och kastar alla beräkningar över bord.
Denna livsåskådning erinrar påfallande om den slaviska folksjälens och den slaviska litteraturens sätt att betrakta världens gång. Jag kan i detta sammanhang inte gå in på likheten mellan Dostojevski och Hamsun som har vidrörts av andra, tror blott att man ej får överdriva densamma. Men en bestämd likhet särskilt mellan Hamsuns dramatik, i främsta rummet Livet ivold och den nya ryska dramatiken förefinns och märkvärdigt förblir det att Stanislawskis trupp just spelade Hamsun! Se på Tschechows skådespel: samma fatalism, samma finhet och nyansrikedom i psykologien, en viss bredd och omständlighet i replikerna, och så denna underström av melankoli och lyrik. Gemensam för båda diktares människor är sorglösheten och likgiltigheten gent emot allt vad jordiska ägodelar heter. I sitt sista drama har Hamsun nått fram till att stå över sina gestalter i lika hög grad som Tschechow. Skillnaden är den, att det norska blodet röjer sig hos Hamsun så till vida som hans skådespel dock är rikare på handling och dramatiska effekter än den ryske skaldens skenbart stillastående interiörer.
