Per Hallström.
»Vad vi helt förstå, när vi icke ljuga, det är
dramat mellan vinternatt och vårdröm, det är
den tragiska kampen hos Rembrandts ljus.»
(Italienska Brev.)
Tänka vi på Selma Lagerlöf eller Verner von
Heidenstam visa sig genast för vår syn Gösta Berling
och Hans Alienus. I ovanlig grad har det lyckats
de båda skalderna att i dessa gestalter samla allt vad
de själva åtrått och älskat hetast under ungdomens
av längtan och idealitet brinnade år, det är gestalter
av deras själ och drömmar även så till vida som
de givit dem drag och egenskaper som de icke älska
utan vilja befria sig ifrån.
Per Hallström åter har aldrig skrivit ett sådant ungdomens stora epos, kanske därför att han blev färdig några år senare än de, men nog också därför att hela hans egenart icke förmår att spegla sig i ett verk. Jämförd med dessa två stora förnyare av vår nationella dikt är Hallström vida mera sammansatt av olika element, svårare att skildra. Hela hans rika gärning är i ovanlig grad en oavbruten sökan efter att komma till rätta med sig själv och finna den klangbotten, från vilken alla stämmor stiga upp i rymden.
