226
sin famn. Och deras ungdomsskepp med Orpheus om bord, det är Tegnérs »Skidbladner» i ny gestalt, brusande över livets stora ocean obekymrat om döden under kölen. Så talar konung Phineus, när han hört om ynglingarnas mål:
»Kolchis, det är långt, det är bortom det stora havet, där snön faller i vattnet — jag ser långt, yngling, du har kanske redan hört det, jag ser längre än till Kolchis, ser slutet på all din färd.»
Och Jason svarar leende:
»Vad betyder det, kung, jag ser icke, men jag hör och känner mitt hjärta slå och vet, att vad sedan än kommer, är det sig likt.»
Och »Våren, en roman från 1890-talet», betyder en utvidgning av det tema, som vidrörts i Briljantsmycket. Även här rycks den älskade bort från sin väns sida, sedan hon skänkt honom sitt första och enda barn. Hon dör således den död, som hotar varje moder, döden för sitt barn, hon offras av Thanatos för kärlekens frukt. Men denna kärlek mellan den unga, jäsande konstnären och den blyga flickan, som först blev hans modell för hans tavla, Våren, den är vida mer än ett enskilt fall. På det mest djupsinniga vis har i denna romans senare del naturkänslan vävts samman med det rent andliga innehållet, lyriken med reflexionen. Och som fråga lyder det så: hur kommer det sig att i svenskt lynne våren är det vackraste och att så ofta livsviljan brytes mitt av, innan den når sin fulla höjd? Gång efter gång drives Hallström till att skildra den svenska våren, och ingen diktare i hela den svenska litteraturen har funnit mera betagande, av jubel och vemod darrande ord för dess utomordentliga skön-
