234
För Hallström, med hans germanskt innerliga uppfattning av känsloliv, var denna lek med elden en styggelse och en betänklig förflackning av kärlekens eget väsen. I den synnerligen dräpande och kvicka »Erotikon» gick han hela denna salongskultur inpå livet, och om han förfogat över lika mycket robust humor som spelande vits, hade han åstadkommit en verklig komedi i stället för ett satyrspel.
Under tiden utbildar han sin åskådning om Eros allt mer och mer, sätter den i förbindelse å ena sidan med lyckan å den andra med skönheten, vadan vi på tal om dessa ting finna nya sidor av hans personliga livsåskådning, av honom själv. Det för oss tillika över till en viss typ av män, som diktaren återger gång på gång, dock alltid utrustad med en rikedom av rent individuella egenskaper.
Medan i »Vilsna fåglar» mestadels skildras den mer eller mindre misslyckade kampen om den materiella existensen, vilken egentligen intresserar diktaren föga, går spelet i »En gammal historia» redan om högre insatser, om två unga varelsers unga, enda och romantiska kärlek. De måste foga sig i vad högre makter beslutat, de måste skiljas därför att de tillhöra ett släkte, som ännu icke lärt sig att hävda sig självt. Visst ha de, som arvingen av en ny tid förklarar i efterskriften, mera »stil» än vi, men under denna stils yttre slocknar långsamt deras hjärtans flamma. Den stackars magister Andreas, vars hela behållning av kärlekshandeln är ett stycke lärft till skjortor, blir en försupen narr, i stället för att, om allt gått väl, ha slutat som biskop och medlem av Svenska akademien. Han är den romantiske drömmaren, för svag att förverkliga sin
