teborg uppfört Romeo och Julia i Hallströms dräkt. Mera har man ej sett därav.
Att just Hallström tar itu med den stora uppgiften är blott en naturlig konsekvens av den kärlek till och kunskap om Shakespeare, som förefunnits hos honom allt från hans ungdom och som tagit sig så tydliga uttryck i ett flertal av hans egna skådespel, ej minst i själva diktionen.
Icke alltid till fördel. Bianca Capello är utan tvi vel en storstilad kvinnofigur, i släkt med den typ, Gunnar Heiberg uppställt i Balkongen, men sedd i renässansens belysning. Men att hon som sagt talar så mycket hänger nog samman med studiet av Shakespeares monologer, och rent störande verkar det, att Romeo och Julias berömda amma fått en konkurrent i detta intrigdrama. Även »En veneziansk komedi» ansluter sig, trots sin spelande kvickhet och gratie, i mina ögon allt för mycket till den höga förebilden, och förblir därför snarast en genial studie.
Däremot är »Greven av Antverpen» även som teaterdrama betraktat ett verk, som i betydelse kan mäta sig med hans noveller och på ett fullt självständigt vis tillägnat sig det shakespearska dramats form och teknik. Av hans övriga fantasidramer synes mig eljes »Ahasverus» stå högst, och var ha teaterdirektörerna sina ögon, då de försummat att uppföra ett drama som är så säkert byggt och arbetar med så skarpt individualiserade gestalter. Det är ju ett svenskt Kristusdrama, som avstått från den omöjliga uppgiften att skildra Frälsaren själv som huvudfigur på scenen, men i stället givit ett gripande
