248
Heidenstams bekännelsedikt är vida mer konkret, realistisk än Schillers tankedikter; det är ju ock så en bekännelsedikt om en romans huvudfigur, som kan anknyta till alla dess brokiga händelser. Det ligger också ett helt århundrades stilerfarenheter mellan Schiller och Heidenstam, vars lyriska gnombrott säkerligen även i hög grad befruktats av naturalismens stil. Heidenstams sammanträffande med Strindberg i Schweiz torde i sin mån bidragit till denna den Heidenstamska versstilens vändning mot den konkreta detaljen och skarpare konturen, som man nu efter publicerandet av utdragen (tyvärr blott utdrag) ur ungdomsverserna[1] kan komma på spåren. Ja, det synes mig som om Strindbergs »Sömngångarnätter», särskilt Hemkomsten, lämnat direkta märken efter sig hos Julsången, i mångt och mycket två besläktade dikter. Se här åter en svensk skald, som efter vistelse på främmande jord drager hemåt och beskådar »den första stationen». Man höre likheten i själva anslaget.
Vandringsåren lupit till ända,
när tröttad ande och sliten kropp
längta äter mot hemmet få vända
att söka ställen och minnen opp
som för den hemsjuke hägrat så fagra
i nattens drömmar, i diktens rus
— — — — — — — — — — —
allt vad samlat ligger i minnet
färgas likblått av sjuka minnet.
Nu då ändernas fylkade tropp
visar vägen till fosterjorden;
- ↑ Ruben G:son Berg, »Före Vallfart och Vandringsår».