Sida:Nordiska Essayer.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22

envåldskonungar, som öppet älskat bonddöttrar eller gästgivaredöttrar, och Rafael som ej sköt tillbaka två mjöliga händer, medan vår Dyveke måste kunna grammatik, på det allra livligaste erinra om Ulf Brynjulfsens paradoxer i Drachmanns största roman »Forskrevet» (1890). Det är nästan onödigt att nämna hur Drachmann i en av sina talrika diktsamlingar egnat en hel cykel sånger just åt Dyveke — till den grad tar han parti för naturbarnet hos kvinnan gent emot kulturprodukten; det gällde ju för honom intet mer eller mindre än att försvara sin kärlek till »Edith». Då jag här nämner Drachmanns namn, sker det även för att fästa uppmärksamheten på hur även denne den danske litteratu­rens störste lyriker har mottagit bestämmande impulser från Byron, och hur han hela sitt liv i grund och botten förblir oppositionsman mot det borgerliga sällskapet. Huvudet högre än sin omgivning har han både havets friskhet och dandyns nonchalans i liv och dikt och liknar därför den unge Heidenstam. Det bör även erinras om hur Drachmann mot slutet av 80-talet blir allt mer utpräglat romantisk i sin diktning och gör utflykter i orientens värld — »Tyrkisk Rococo» 1888 och »Tusind og én Nat» 1889. Drachmann för under dessa år med lidelsefullhet skönhetens talan gentemot borgerligheten och kan därför direkt ha inspirerat Heidenstam i dennes dikter och teorier. Hemligheten med Hans Alienus är den att han alls ingen erotiker är och därför synes vara som älskare lika tankspridd som sin far; här framträder den stora olikheten med den Byronska hjälten. Det är ju bekant att Heidenstam skiljer sig från de flesta av samtidens skalder däri-