38
Nu är det så, att sällan har ett värk av en stor konstnär blivit en sådan spillra som Flauberts Faustdiktning. Hur betecknande är det ej, att den s. k. biblioteksupplagan av hans värk bifogat en utförlig kommentar över de otaliga gestalter som dyka upp ur nattens dimmor. Man torde få leta efter ett tråkigare och besvärligare värk! Flaubert vandrar här direkt från diktens fria värld in i arkeologiens skräpkammare.
Till all lycka har den svenske diktaren icke gjort honom sällskap. Heidenstam ägde i hög grad de egenskaper, som den franske epikern saknade eller åtminstone fullständigt undertryckte, fantasiens lust att tumla med syner och gestalter och ge sig hän åt ett plötsligt hugskott. Medan Flaubert rullar upp sina bilder lika mekaniskt som en filmoperatör, går Heidenstam till väga som en diktare av guds nåde. Gemensamt för dem båda är deras kärlek till södern och förflutna skeden som hos Flaubert framträder starkast i den historiska romanen »Salammbô».
Hans Alienus’ stora fälttåg mot Ninive för honom till Sardanapal, och mellan dem båda kommer det till samspråk, vilka redan ge en försmak av dem mellan far och son utan att dock ha deras förtroliga ton. Hur ont det än gör Hans Alienus — han måste erkänna för sig själv, att hans Sardanapal betyder en svår desillusion. Bilden av Sardanapal som han bär i sitt inre, var större än han själv. Ja, han lever i ögonblickets njutning, han älskar lek och skämt, skönhet och kvinnor, men bristen i hans skönhetslära var hans kropps svaghet och förgänglighet!
