46
ta och sätta det i brand, ja, han är till den grad en son av artonhundratalet, att han när han på sin tusenåriga färd genom Hades en gång griper efter lyran, diktar om nattens skönhet icke med sina egna, utan med andras ord! Han är ur stånd att forma eller skapa ett värk, vare sig det gäller att gripa direkt in i livets mångfald eller att arbeta med konstens material.
Men vad betyder detta? Vad annat än personlighetens bankrutt? Zarathustra vandrar ut i öknen. Strindbergs hjälte i »I havsbandet» far i halv sinnessjukdom ut på havet och försvinner. Strindbergs Den Okände i Damaskustrilogien hamnar i klostret, Gösta Berling blir nykterist! Personligheten böjer sig, flyr eller går under i kampen med verkligheten. Det är nittiotalets bittra lära som vi återfinna litet varstädes i den samtida litteraturen. Tänk på Ibsens testamente, på Rubek som försvinner i fjällvärlden, på Heinrich i Hauptmanns Versunkene Glocke, som likaledes flyr ur verklighetens trånga dal till fjällens toppar. Är det inte naturalismens och socialismens förenade ansträngningar att nivellera mänskligheten, som driver nittiotalets författare till att skildra denna kamp mellan individualitet och miljö, där den enskilda människan spänner sin båge så hårt, att den brister?
Man blir en smula underlig till mods när man hör Hans Alienus redan i första avdelningen citera Schopenhauers ord om det tillstånd av jämvikt, som är liktydigt med »smärtans upphörande». Vad Hans Alienus till slut räddar undan skeppbrottet är en dådlös resignation, som visserligen redan i skriften »Renässans» förkunnades vara ett värdigt mål
