gränsning hade varit av nöden. Denna fallenhet för musiken begränsar sig ingalunda till en krets, som hade Ransäter till medelpunkt, utan uppträder hos de flesta familjer som en naturgåva ungefär likt italienarens begåvning för den sjungna melodien; i regel är det kammarmusik, som utövas, klavér med stränginstrument, men även sången vid klavéret torde ha haft talrika utövare. Utan tvivel har denna böjelse för sångmusik även haft till följd odlandet av den lyriska begåvningen och troligen har dilettanternas skara här varit talrik nog, om ock föga av deras alster är bevarat till eftervärlden och en del ännu lever sitt stilla liv på gulnade papper.
Är icke denna kärlek till musik och poesi den allra finaste blomman av värmländsk hembygdskultur? Blir man ej varmare om hjärtat, när man i dag sitter och föreställer sig, hur den tidens människor i denna vrå av världen församlade sig i skymningsstunden i »musikrummet» för att i tystnad och andakt njuta av en kvartett av Haydn eller en trio av Mozart och sedan rörda till tårar trycka varandras händer? I sanning, man kan stundom tvivla på om vi i våra dagar nått längre i personlig kultur än dessa människor, som med vida mera obrutna förmögenheter och barnsligare sinnen förmådde tillägna sig det djupaste och skönaste människosläktet skapat. Hela det värmländska lynnets glättighet, dess lust att jubla högt och meddela sina innersta känslor, men också skogsbyggarens melankoliska svärmeri och dunkla längtan är innesluten i dessa andaktsstunder kring musikens altare.
Högst nådde den sällskapliga glädjen vid bröllopen, till vilka man rustade sig flere månader i för-
