Det är dock omöjligt att komma ifrån den frågan varför just fyra av våra största skalder fötts just i Värmland. Selma Lagerlöfs Värmlandsepos är i sista rummet ett svenskt epos, men stryk bort det värmländska inslaget och se efter vad som blir kvar!
Frithiofs saga kan ej jämföras med Gösta Berlings saga som Värmlandsdikt betraktad och måhända har man varit böjd att i allt för hög grad betona dess karaktär av romantisk tidsdikt. Över huvud synes man inom vissa kretsar varit något kylig mot »den svenska poesiens nationaldikt». Ett uttryck härför är Oscar Levertins omdöme i hans berömda essay »Fredmans epistlar», där han frågar huru man i dag förmår på allvar leva med i Frithiofs och Ingeborgs saga, då ämnet och tankegång ej längre har någon särskild frändskap med läsaren; Tegnérs egna kärleksverser äro mera personliga och underbara än det konventionellt tecknade kärleksdramat mellan Frithiof och Ingeborg. I hur hög grad en förbindelse existerar mellan kärleksdramat och de lyriska dikterna må här lämnas därhän, det må blott antydas hur personliga och lidelsefulla stroferna i Avskedet klinga i andras öron. I förbigående är redan nämnt huru Ingeborgs gestalt erinrar om det fagraste hos en värmländsk dotter från romantikens period, utgången ur en välmående bergsmanskrets. Det är sedan en annan sak, att Ingeborgs ädla harmoni och sedliga styrka även härrör från det nyklassiska idealet i Tyskland och dess förnämsta prestinna, Goethes Iphigenie.
Frithiof själv är ju en Vikingens broder, han har samma urnordiska kraft, är en väldig jägare och kan uthärda naturens alla element bättre än hela
Nordiska essayer — 6
