MITT KONTERFEJ.
Se ej på de ögons himmel,
se ej på de lockars gull!
tegnér.
Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne ”gubbe”, så tjock i synen,
Och med de rynkade ögonbrynen,
Min egen älskade, såte vän,
Den sig så kallande Brn?
Den der poeten, som jemt vill bråka
Att komma fram med det ”equivoqua”?
Den der, som damerna aldrig läst,
Och som af dem blir tillbörligt snäst?
Ja, det är verkligen just densamme,
Som nu på linan är åter framme,
Att visa sig för det täcka kön,
Oemotståndlig och ”manligt skön.”
Jag länge tvekade huruvida
Jag borde släppa mig lös — och sprida
Min fagra bild öfver Sverges land,
Och sätta tusende bröst i brand;
Ty, ack! en aning mig redan säger,
Att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt: det kostar på
Att se mig ständigt — och ej mig få.
Det är naturligt: jag är så vacker — — —
Här blir vapörer, här blir attacker,
Och mitt porträtt bäddar mången graf,
När det till slutet blir lungsot af.
