88
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
Var nöjd med verlden, var nöjd med — — skinnet.
Men döden speglarne sönderslog,
Och med detsamma min glädje dog;
Och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
Ty hjertat henne i grafven följde . . . .
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå, hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
När man med saknaden är förtrolig!
Men, lika godt! Man har blifvit van,
Att tro mig vara en lustig f—n.
Hopp! derför, Pajas! Det går väl öfver:
I grafven gyckla du ej behöfver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd — —
Om folk blott visste hur glädjen brister
För de så kallade humorister,
De skulle tacka sin Gud för det
Han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
Det ligger sorg i det ystra grinet.
Dock, hvad bryr verlden sig om det der,
Om humoristen blott ”rolig” är!
Men ha’n j skådat hans skrifdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket — tårar.
Och nu, min gunstiga allmänhet,
Du bilden sett af en glad poet,
Som sig numera åt litet gläder,
Åt mycket litet — blott fyra bräder.
