”— — ända in i döden!”
1.
Under det hvita soltält, som sträckte sig öfver förstugbron till enke-professorskan M . . . s landthus, syntes, en lördagsafton för några år sedan, en behaglig grupp — tvenne förlofvade par: professorskans unga döttrar med deras fästmän. Alla fyra hade plats omkring ett litet rundt bord; och då de lutade sig framåt, hvilket hände hvarje ögonblick, bildade de fyra vackra hufvuden, som derigenom kommo i beröring med hvarandra, en tafla, hvars effekt icke stördes deraf att en stor mörkbrun dogg lade sina framtassar på bordets enda öppna sida, under det han med högra örat förtroligt strök sig mot en fin och fyllig skuldra, tillhörig den yngsta af damerna. Öfver det hela göt sig skimret af en nedgående sommarsols röda färgglans.
Mamsellerne M . . . hade redan länge innehaft det slags celebrité, som vanligen i landsorten tilldömes dem, hvilka uppträda med en viss liten pretention. För att kunna göra detta med framgång, fordras likväl några små förmåner: skönhet mindre än god ton, men denna förenad med den lyckliga förmågan att kläda sig väl, att föra sig väl, att hafva nyaste moderna före någon annan och slutligen att med lätthet kunna uttrycka sig öfver hvarje bekant eller obekant ämne, som på andra orter och synnerligast i
