93
8.
Allt såg han; men sitt öga sist han fäste
I Syrien vid korsets kämparad.
Med blick, som tränger in i själens näste,
Och läser hjertats hemligaste blad,
Han Gottfrid ser, den frommaste, den bäste,
Hur varmt han åtrår frälsa Christi stad,
Och full af tro, af nit för himlens lära,
Föraktar gods och guld och makt och ära.
9.
Hos Balduin han röjer eldigt sinne,
Som fiker efter mensklig storhets prakt:
Tanered åt lifvet leds. Ett kärleks minne
Så kring hans själ har ångst och oro lagt.
I Antiochia Bohemund. Derinne,
Han ser, hur denne stadgar mer sin makt,
Införer konst och sed och lag och kyrka,
Der blott man får den sanna Guden dyrka.
10.
Han ser, hur denne härvid så fördröjer,
Att annat företag han tycks ha glömt. —
Ett krigarbröst han hos Rinaldo röjer,
Som slår af stridslust, älskar faran ömt.
Ej honom guld, ej honom makt, förnöjer
Men ära, ära, han omättlig drömt.
Hur varm på Welf han lyssnar, och sig gläder
Att höra skildras store ättefader!
11.
Men se’n nu Gud i dessa hjertan alla
Har sport, hvad innerst tänks och gömmes der,
Han låter till sig engeln Gabriel kalla,
Som bland de öfversta den andre är:
Han — ljufligt yärf! — Hvad Herren vill befalla,
Som bud, som tolk, till fromma själar bär.
Ned bär han himlens bud till jordens söner,
Och återvänder se’n med deras böner.
